Angeliqa Lindgren

Om mindre än en månad börjar jag jobba i Linköping!

Det känns verkligen fantastiskt och jag gillar verkligen personalen där. Helt underbara människor!

Idag följde jag med Camilla som var där på arbetsintervju och jag hälsa på alla på avdelningen under tiden. 

Längtar tills all helveteskola är över. Visst, jag kommer förmodligen sakna skoltiden men bara känslan av att komma hem på kvällen och INTE ha skolarbete. Den känslan längtar jag efter mer än något annat just nu. Jobba och tjäna pengar, bara den känslan ska bli grym! Visst har jag jobbat extra nu under de sista två åren i skolan och det har ju gett en riktigt bra buffert.. - som spenderades i Vietnam.

Nu är det dags för nya mål!

Nähä, bäst man sätter igång med att skriva lite uppsats då kanske!

Imorgon bär det av till mitt favoritställe - Nordmaling!!

Landade i Sverige förra fredagen och kom hem, helt utslagen. Stackars baby som inte hade en vidare social flickvän. Somnade direkt efter vi ätit mat.

Det första vi gjorde dock innan vi var riktigt hemma var att stanna på IKEA och äta en köttbullemeny. Underbart underbart underbart gott!

På lördagen plingade det på dörren vid 10. Där stod sötaste Camilla. Bara efter en stund dök Emelie upp. Underbara människor! Ni livar verkligen upp mitt liv! 

Jag är så otroligt glad och lycklig över att jag har de fantastiska vänner som jag har. Önskar bara att Norrland och Småland var lite närmare. Saknar mina underbara vänner där hemma med. Men på onsdag får jag träffa dem igen! :)

Tänkte bjuda på lite bilder från balen..

Har nu varit hemma på Svensk mark några dagar. Blev en avstickare till Mallorca för en minisemester med kärleken. 

I fredags var det bal. Bjöds på superb mat men festen dog av rätt omgående så vi begav oss till O'learys i vår baloutfit och ägde dansgolvet i vanlig ordning.

Igår var vi på fest hos Emelie och Johan i Björköby, riktigt trevligt var det! :)

Känns dock att man varit borta länge nu..

Man har gått miste om lite saker som folk planerar och jag tycker inte om att inte hänga med i svängarna. Men nu fokuserar jag på tentan, sen ska ja HEM!!!!

Känns så otroligt konstigt att om 48 timmar så är vi på väg hemåt. Hem, till kalla Sverige och det känns oerhört konstigt att säga hem och säga Jönköping. Jag har nog fortfarande trott att jag är den Norrlänning jag alltid varit och kommer alltid att vara, tro inget annat, men att ha kallat Bao Ngoc hotel i Da Nang för sitt hem de senaste tre månaderna har också det satt sina spår. Och nu åker vi hem till Jönköping. 

Imorgon ska vi på utflykt, lite kulturella måste vi allt vara ändå. Ska besöka tunnlarna vietnameserna grävde under kriget. Tog en halvdag, kände inte att vi kommer se ngt utöver, förutom chansen att avfyra en AK-47'a. Tror jag överlever den känslan i axeln av rekylen tror jag. Tack ändå för erbjudandet. 

Nytt inköp

Ytterligare ett inköp

Party-people vi träffade på i Nha Trang.

Jättesöt kvinna som sålde massa massa roliga saker.

Köpte en present till mamma 

Jag söt som vanligt...

Tiden rinner iväg och på torsdag lämnar vi landet!

Känner att det är alldeles lagom!

Pengarna sinar efter 3 månaders bus och shopping och värmen börjar ta kål på denna norrlänning som inte är van att skåda ljuset och solen så här mycket - någonsin!

Några fräknar på näsan har det hunnit bli nu iaf!

Och nu väntar en hel sommar i Sverige!!

Det är fan kärlek det! 

Har bytt namn på bloggen.

Länge funderat på om jag ska ändra domän och därmed ändra adress, men nu upptäckte jag att man kunde ändra adressen men på samma domän. Lovely!

AngeliqaLindgren.bloggplatsen.se är den nya adressen. MissCozi är nu borta, även om det alltid kommer vara mitt alterego näst efter Gudrun.

Ni som känner mig närmast vet varför jag kallas Gudrun, men för er som inte vet och är nyfikna kan jag dra historien

Är du inte intresserad, sluta läs nu!

2001 var jag, brorsan, mamma och min bästa kompis Carro på Korfu för att fira mamma som fyllde år. Carro har av nån anledning alltid gillat att jävlats och älskat att få mitt humör att gå i taket av alla knäppheter hon hittar på. Älskar dig ändå gumman! Så istället för att kalla mig vid de andra smeknamnen (ack så vackra dock) så härmade hon en granne hemma i Nordmaling vars fru hette just Gudrun. Ok, detta var väl inte intressant kan du tycka? Men till saken hörde var att han förmodligen var dement eller sjuk på annat sätt, kommer verkligen inte ihåg, men han drog ut på hela namnet och gick upp i falsett och sen i djup bas, under samma uttal.

GuuuuUUUUdrUUUUuuuunnnn

Detta tyckte Carro var helt underbart roligt att härma och alla vi träffade trodde sen att jag hette Gudrun. Lite svårt att övertyga dem att jag hette Angeliqa och att Carro verkligen var normal, trots sitt uttal på Gudrun. 

Efter dess så började en annan kompis kalla mig Gudrun. Och jag började kalla henne Britta. Varje gång vi var ute på krogen och träffade på nån vi absolut inte ville prata med så utan att vara alltför otrevliga eller att de på nåt sätt skulle hitta igen en på Lunarstorm som fanns då eller på Facebook som kom sen så uppgav vi alltid våra alterego-namn.. Det vart lite av vår grej, att så fort man gjorde något bus som inte hörde med hur man var som person i vanliga fall (detta innebar inte alltid i onyktert tillstånd), det kunde vara att man piercade naveln på impuls eller drog iväg med bussen till södra Sverige, bara för att man kunde, så skyllde man alltid på sitt alterego Gudrun.

Detta kom senare att utvecklas inom vårdyrket. 2006 gick kiosken jag jobbat  under 3 år i konkurs då chefen myglade med löner och inte var ansluten till ngt fackförbund. Detta innebar att jag som enda anställd som inte studerade eller fått annat jobb, blev stationerad nere på busstationen ensam utan erfarenhet. Fruktansvärd upplevelse och det fick mig att ringa bemanningsenheten. "Hej, jag MÅSTE ha ett jobb från måndag, kan ni hjälpa mig?" Det tog två dagar så hade jag fast jobb på natten som personlig assistent.

Som personlig assistent innebär arbetet precis vad det heter. Man är assistent åt en person och själva arbetet blir väldigt intimt och personligt då man är involverad så tätt in på en annan människas liv. Det är väldigt svårt att föreställa sig själv då man är fullt frisk hur det ens är möjligt att få massa främmande människor in i ens liv och behöva beordra dem att göra saker jag inte själv kan göra längre.. Otroligt frustrerande. (kan jag tänka mig)

Men iaf, för att inte kliva nån på tårna, vilket kan vara ganska lätt om man inte är lyhörd för andras behov så blev man tvungen att stöta all kritik man fick ifrån sig. 

- Det är inte jag som person som är värdelös, det är bara det jag gör som blir fel. Och istället för att starta en diskussion huruvida pålägget ska ligga på smörgåsen så drog jag alltid till

- Nämen, nu har nog minsann Gudrun varit framme igen och hittat på hyss, det här skulle jag ju aldrig ha gjort.

Detta blev liksom den gargongen på arbetet och det blev även lättare för brukaren att säga ifrån utan att jag skulle ta illa vid. 

- Nej, nu gör Gudrun fel, så ville jag inte ha det, eller nu har du missuppfattat mig...

Tycker det är ett underbart knep, att ha ett alterego, även om många kan anse att man är lite schizo.. men vadfan, jag är nog det. Underbart att vara Angeliqa när jag ska vara ordentlig, uppfostrad, artig, följa alla regler och uppföra mig för att bara kasta undan den fasaden och kunna vara sprallig, kunna tejpa osthyvlar för folk för att se dem förjäves försöka hyvla osten, skruva loss locken på saltkaren på restauranger, tuta på gamla människor och vinka när jag kör förbi dem (de kommer att undra HELA dagen vem i hela friden som just kört förbi och dessutom hälsat) I love my alterego, and she is here to stay!

Skötsamma Angeliqa

Busiga Gudrun

Anyway, kärt barn har många namn. Varför jag heter MissCozi i vissa sammanhang får ni gärna fråga om, känner att de blir toooo much info för alla att läsa på en gång nu!

Lägenhet i Linköping - Check!